Som barn var godis en belöning. Både om man var glad, gjort något bra, var ledsen, behövde tröst eller vad det nu var. Alltid fick jag godis av mormor. De perioder jag bodde hos mormor var det ofta nybakta bullar och kakor till frukost, oboy och fil med kellogs frosties flingor, den värsta sorten. Min mamma skrev namn på frukterna hemma för jag inte skulle äta för mycket och tejpade igen kakburkarna när hon bakat. Sen var det sällan fasta middagar utan man fick fixa själv om man ville ha något och de vuxna ätit när jag varit borta. Så många mackor blev det. Och var det mat jag inte gillade så blev det bara potatis med smör som jag mosade ihop. Det var så jag växte upp, mathistoriskt.
Började banta redan i femte klass för jag blev mobbad för att vara fet. I efterhand kan jag titta på bilderna och inte alls förstå varför för så fet var jag inte, inte då. Men hjärnan sattes i spinn och jag blev i min egen hjärna sjukt fet. Jag var som en boll. Fast utanpå var jag helt normal, kanske hade några få kilo extra. Sen fortsatte jag bantandet med att testa diet på diet, räknar kalorier, köper kaloriräkningsböcker för veckopengen. Köpte bantningspiller på postorder och smög med trots att jag bara gick i mellan/högstadiet. I åttonde klass svälte jag mig själv totalt i två månader. Gick ner 20 kilo och vägde under 55 fast jag var 179 lång. Tränade mycket dans och bilderna vi tog då visar en väldigt smal och mager tjej som helst gömde sig i för stora t-shirtar. För i hjärnan var jag skittjock.
Skolan reagerade och jag fick gå på samtal. Sa att jag bara slutat äta godis. Det gick dom på. Men jag fick ändå under några veckor gå och äta tillsammans med en lärare så de såg att jag åt. Fast jag blev expert på att ta lite, röra ut det på tallriken, spotta ut i servetten, trycka upp under bordet, slänga över mat till någon annans tallrik när den inte såg osv osv.
Tränade dans, började styrketräna, hatade allt vad mat hette. Men började gå på fester. På fester finns chips. Lärde mig äta flera chipspåsar åt gången och sommarjobbet på en bensinmack en sommar där man fick äta hur mycket man ville (ja det fick man kanske inte men det de andra anställda gjorde det så man som grönis ville ju inte sticka ut). Vanan att börja passet med en djup tallrik fylld med mjukglass och en påse kanelsnäckor som doppades ihop till lunch, mellis blev två godispåsar och middag blev 2-3 chipspåsar. Tog en sommar så var beroendet ett faktum. Mat var fortfarande äckligt. Gick upp 20 kg trots att jag cyklade till och från jobbet, 2 mil enkel väg.
Sen slutade sommarjobbet och jag började gymnasiet. Men de urusla vanorna bet sig kvar. Bröt upp dom efter ytterligare 10 kg. Började träna ännu mer. Bantade. Pulverdieter som Nutrilett smög sig in i min vardag under långa perioder. Vid 18 blev jag deprimerad av ett förhållande som tog slut och då blev dagligt intag av alkohol ett faktum istället som tröst. Slutade träna. Åt bara godis och chips och drack alkohol till. Levde så några månader. Sen tog äcklet över vad jag höll på med över och jag försökte återigen bryta vanorna. Bantar. Köper bantningspiller på postorder igen. Kör pulverdieter. Tränar som en dåre. Minst tre timmar per dag. Styrketräning, aerobicspass, styrketräning. Kör så jag svimmar på gymmet flera gånger. Mat har jag heller inte råd med nu. När hyran och räkningarna är betalda har jag oftast bara 200-500 kr över att leva på och cyklar överallt istället. Pengarna läggs på träning.
Sen träffade jag en man som blir glad av att ha en fru som bakar, lagar mat, gärna två och trerätters både till lunch och middag. Gör allt jag bara kan. Läser på och lär mig recept. Självklart äter jag dessutom själv. Och bakar man måste man provsmaka. Köper två påsar lösviktsgodis när jag handlar. Äter båda i bilen hem. Slänger påsarna i grannens soptunna för ingen ska se. Varför två påsar? Jo man tar lite finare vuxengodis i en påse och vräker på med allt i den andra och låtsas att den stora är till barnen. Barnen som inte än finns. Ja spiralen upp är på gång igen. Börjar banta igen efter några månader. Upp och ner. Så håller det på.
Många år senare går jag in i väggen, utbränd på arbete. Får hjälp. När jag repat mig så blir jag gravid. Detta trots att jag är barnfobiker och inte klarar av små barn. Det är en graviditet som är problematisk eftersom jag är hundra procent övertygad om att jag ska dö. Jag äter allt. 6 glassbåtar och två bakelser samt någon biskvi kan slinka ner mellan målen - dagligen! Jag ska ändå dö så vad spelar det för roll?!
Sen överlevde jag förstås och graviditeten gav 40 kg extra på en redan för stor kropp. Alla säger dock att man går ner av att amma. Det gör man inte om man jojobantat säger dietisten jag kommer i kontakt med. Jag går nämligen upp av att amma. Allt jag stoppar i mig går till att lagras och till bröstmjölken. Själv är jag helt orkeslös för ingen energi går till mig. Dietisten hjälper mig med program och justeringar i 6 månader. Jag går bara upp i vikt. Då jag stannar i vikt äntligen så ligger jag enligt hennes beräkningar på svält och hon vägrar samarbeta längre om jag fortsätter äta så lågt. Jaaaa men skit i det då då! Jag KAN inte fortsätta gå upp i vikt mer. Jag väger nu uppåt 110 kilo och jag hatar varje kilo av det.
Går på pulverdiet i två år efter jag slutat amma. Inte speciellt smart och inte gick jag ner så mycket som man kan tro. Blev 20 kg ner på 2 år. Blev gravid igen. Upp cirka 30 kilo den här gången. Samma fenomen vid ammningen den här gången. Går upp i vikt ytterligare. Det är nu jag väger som mest i livet. 120 kg.
Bantar. Pulverdietar. Tränar. Viktväktar. Har gått på viktväktarna säkert vid 10 olika tillfällen och kunde alla program under 20 års tid. Har kört alla möjliga tänkbara dieter från ananasdieten, flygvärdinnedieten, LCHF, sjukhussoppan, jag har räknat kalorier och kolhydrater, alla pulvervarianter som finns - you name it, I've tried it!
Allt har bara handlat om att gå ner i vikt. Inget har handlat om att äta för det är gott egentligen. Mat/godis har bara handlat om antingen viktnedgång eller tröst. Idag förstår jag att det sitter i skallen. Jag är matmissbrukare. Jag har inget sunt förhållningssätt till mat. Jag hatar mat. Jag blir äcklad av mig själv när jag äter. Och det blir inte bättre av när människor runt om mig kommenterar med "ska du verkligen äta det där/så mycket/så lite, det är inte bra med pulverdiet vet du".
Har varit vegetarian till och från sen jag var fem. Sista 20 åren har jag inte ätit varken kött eller fisk eller fågel. Det är skitsvårt när man provar LCHF måste jag säga. Att sedan ha en hjärna som säger att mat är fel och när man räknat kalorier så länge så är fettet svårt att äta utan att vilja kräkas. Ja visst har jag stått med fingrarna i halsen i perioder också. Nej, jag är sjuk i huvudet när det gäller kost. Jag kan erkänna det idag.
Har bett om hjälp av läkare för 10 år sedan och nu igen i våras. De skrattar åt mig, säger att "då smygäter jag på nätterna", säger att det är inte svårt att gå ner i vikt, man ska bara äta mindre än man gör av med så går man ner i vikt. Jag måste gå ner i vikt själv för att få hjälp säger dom. Tittat på att operera magsäcken med en gastric bypass också. Men efterforskningarna var skrämmande. Att aldrig ALDRIG mer kunna äta mer än 2 dl mat och dryck vid en måltid är rätt begränsande när man börjar tänka igenom det. Det är därför en GBP fungerar, man kan inte äta. De fall där de inte fungerar är för dessa personer oftast sakta men säkert tänjer ut sitt gummiband kring magsäcken så de kan äta mer och mer igen. Så jag provade en period att äta max 2 dl mat. Hände ingenting på flera veckor. Då tänkte jag att då kommer ju inte heller en operation fungera.
Sista åren har jag ätit bra med spirulinaalger, chia, bipollen och grönkål bland annat i morgonsmoothie, fröknäcken istället för bröd, riktigt smör, bytt ut halvfabrikat mot riktiga råvaror, allt ekologiskt men mat har ändå inte varit gott eller kul, bara nödvändigt ont och jobbigt.
Kom i kontakt med ES-TECK tekniken och gjorde en kroppsskanning i slutet av maj 2014. Den visade vätskebrist, vitamin A-B9-B12-C-D brist, jodbrist, magnesiumbrist, natriumbrist, svavelbrist... för att nämna några. Sköldkörteln var i princip utslagen. Gick glad ihågen till läkare igen för att få hjälp med sköldkörteln. Men det fick jag tji för. Troligen har den varit utslagen så länge så de få prov de gör initialt ger inget resultat. Tar hjälp av kosttillskott i terapeutiska doser för mina brister. I augusti gjorde jag en ny skanning. Några brister är borta, de andra har förbättrats och halleluja, sköldkörteln har sakta kommit igång.
Nu är jag livrädd och skör. Rädd för att göra fel igen. En del av mig vill gärna köra en pulverdiet igen. Det fungerade ju första gångerna. Snabbt var det också. Men nu vill jag göra rätt. Jag vill hitta matlust. Så jag ändrar inte alls mycket på kosten för jag äter redan rätt bra. Jag bara gör bättre och bättre val. Mer mat från grunden. Nästan inget från frysdisken kommer hem. Förutom grönkålen, den har bättre näringsvärde som fryst än färsk eftersom den plockas senare när den ska frysas. Drar ner på socker och vitt mjöl.
För några veckor sedan sa jag upp mig från mitt jobb. Nu tar jag tiden på vardagarna till att träna, sova ut på nätterna, få bra dygnsrytm, lyssnar på kroppen maximalt och förstås, lägger mycket mer tid på matlagning. Efter första två veckorna kommer hjärnan igång och jag börjar komma på smaker som jag är sugen på. Indiskt. Lagar Daal (linsgryta) med raita (kryddad yogurtsås med gurka) och gör egna naanbröd på spisen. Hittar nytt recept på ärtbiffar - som blir jättegoda med tzatsiki till. I lördags gjorde jag egen bea för första gången. Åt inte mycket men gott var det. Bättre än pulver. Lyssnar på kroppen. Tar tid att handla. Väljer hellre få ekologiska varor än billiga många varor. Tar tid på mig att laga mat. Äter länge (ibland i alla fall). Håller mattiderna på dygnet över veckan. FOKUSERAR!
Det börjar bli bra. Sista veckorna har jag haft matlust nästan varje dag. Jag är sugen på massa nya maträtter och kryddningar. Jag vågar inte ropa hej än men det går definitivt åt rätt håll.
3 veckors fokus på mat och träning har gett mig -1,7 kilo ner på vågen. Men då har jag också gått 6 timmar i crosstrainern, kört några zumbapass och någon promenad och lite styrkepass samt varit sjuk 4 dagar. Intalar mig att det här är livet, så här det ska vara. Om jag kan hålla balans på sömn, mat och träning nu bara. Det tar ca 12 veckor att bygga en ny vana. Julen lär bli svår. Nu har sambon dessutom bakat en lakritskladdkaka i köket tror jag... det doftar. Får hålla mig till en tugga. En tugga kan jag få utan dåligt samvete. Det är ju också en övning. Att faktiskt ÄTA något onyttigt och ändå känna sig okej med det. Så jag är okej med det. Punkt. Eller... Jo. Jag har tränat bra idag med två pass redan och ätit mycket bra balanserad kost. Det är definitivt ett måste med balans och eftertanke på vad jag äter och inte äter - BALANS!
